Det är måndag morgon och jag beger mig till Familjeläkarna i Saltsjöbaden. Jag ska få praktisera på kliniken under en veckas tid. Jag stiger in på vårdcentralen i Saltsjöbaden. Det är inte som jag hade föreställt mig en vårdcentral. Det är ljust och vackert, och det luktar inte medicin utan istället känner jag lukten av rododendrerna som står på receptionsbordet. Det finns stora fönster som vårsolen strålar igenom och det känns varmt i hela kroppen. Här ska jag få vara i en hel vecka.

Klockan är 10.15 och det är dags för fikapaus. Läkare, sjuksköterskor, psykologer, barnmorskor och övrig personal beger sig upp för glastrappan till fikarummet. När vi kommer in står det två varma rabarberpajer och en skål med vaniljsås på bordet. Det är dags för det regelbundna måndagsmötet. Ann Svalberg (VD) håller i mötet. Hon pratar om företagets grundtankar och hur man ska bemöta sina patienter.

“Vi ska behandla våra patienter som vår egen familj”- säger Ann Svalberg med ett leende på läpparna. Efter det lärorika mötet om relation och bandet mellan personalen och patienten har jag ett möte med Astra Balajof. Astra är en driven kvinna som alltid har flera bollar i luften. När jag frågar hur det är att vara receptionschef på Familjeläkarna svarar hon:

– Det är fantastiskt. Såklart så blir det lite mycket ibland men det klarar jag av. Jag har alltid älskat att träffa människor och älskar att arbeta socialt. Det finns ett stort ansvar på mig. Det är jag som ger det första intrycket av vårdcentralen. Jag tycker att det är kul och ser alltid till att ge den bästa servicen som det bara går.

När jag sedan frågar Astra hur många patienter de har varje dag svarar hon:

– Här på familjeläkarna i Saltsjöbaden tar jag ungefär emot runt 200 patienter varje dag.

Astra berättar för mig att det finns mer än bara en Familjeläkarna. Runt om i hela Sverige finns det totalt åtta olika kliniker. Vårdcentralerna finns förutom i Saltsjöbaden i Bålsta, Vaxholm, Tungelsta, Luthagen, Husby, Barkarby och i Uppsala. Det finns även tillgång till hembesök, äldreboende och videovård, förklarar Astra. Sammanlagt så finns det 255 anställda på familjeläkarna.

Nu har klockan runnit iväg och slagit 11. Astra och jag går upp till matsalen där vi ska äta lunch. När jag kommer in i rummet omfamnas jag av flera olika lukter; Thaimat, mackor, kyckling, ris och allt möjligt. Det är dags för personalen att äta lunch. De flesta har tagit med sig matlåda med gårdagens rester förutom några få somistället äter frukt och ostmackor som erbjuds här på vårdcentralen ifall någon skulle ha glömt. “Det är viktigt att vi får i oss nog med näring så att vi kan ge så bra vård som möjligt” säger Stefan Carlsson. Personalen pratar glatt med varandra medan andra diskuterar om medicin och andra sjukhusrelaterade ämnen. Efter en timme är det dags för personalen att återgå till sina arbeten. Efter lunchen så träffar jag min kontaktperson; Johanna Vogel. Johanna är mycket trevlig och hon visar mig runt i resten av byggnaden. Hon visar bland annat mig till personalutrymmena.

– En anledning till varför jag gillar att vara receptionist på Familjeläkarna är på grund av att det är så rent och fräscht här, vilket man uppskattar då vi i personalen är här från klockan 7.30- 18.30. Det finns också flera personalutrymmen vilket är väldigt bra. Först har vi ett stort lunchrum med diskmaskin, kylskåp och alla köksredskap vi behöver. Utanför lunchrummet har vi en stor balkong vilket jag uppskattar mycket. På familjeläkarna finns det också ett personalhus, en ombyteslokal och ett fikarum. Sedan har vi fyra badrum som är endast avsedda till oss i personalen, varav av två har dusch, säger Johanna med en stolt blick.

När jag frågar hur man kan veta att ingen går hem tidigare eller inte gör sitt bästa svarar hon:

– Det funderade jag också på innan jag kom in i branschen. Men det är såhär att på de flesta arbetsplatserna gör man något innan man slutar. Alla vi i personalen skriver in ett formulär där vi berättar vad vi har gjort under dagens gång eller om vi har gått tidigare. Det gör att vi alla arbetar flitigt och gör vårt bästa varje dag.

Johanna fortsätter att berätta för mig att man kan ju inte till säkerhet veta ifall någon inte gör sitt bästa. Hon fortsätter med: “här på Familjeläkarna har vi ett förtroende för varandra och jag är säker på att alla mina kollegor gör allt dem kan för att vi ska nå längre”.

Jag frågar sedan Johanna om det finns möjlighet till vidareutbildning. Hon berättar att det finns det. Johanna själv var själv receptionist när hon först kom till vårdcentralen, nu har hon möjlighet att jobba på lättakuten som undersköterska och ge vissa medicineringar. Hon ler.

Jag bestämmer mig för att intervjua Ann Svalberg. Vi möts på den vackra balkongen utanför lunchrummet. Vårsolens varma strålar landar på mitt ansikte. Ann är framåt och har otroligt mycket energi. Hon är en riktig glädjespridare. Jag berättar för henne att jag träffat många kvinnor idag och jag frågar henne om hur uppdelningen mellan män och kvinnor är. Ann svarar att på Familjeläkarna så finns det ingen skillnad eller diskriminering mellan könen. “Vi har ungefär hälften kvinnor och hälften män på Familjeläkarna. De olika arbetsuppgifter vi har i personalen skiljer sig inte i lön”.  “Det kan jag säga med stolthet” tillägger Ann Svalberg.

När jag frågar Ann om vilket kontakt familjeläkarna har med andra personer och företag svarar hon att det är det hela deras verksamhet bygger på. “På Familjeläkarna finns det doktorer, ortopeder, psykologer, undersköterskor, barnmorskor, allmänläkare, specialistläkare, receptionister och fler och det alla de här yrkena har gemensamt är kontakten mellan människor. Doktorernas kontakt med andra doktorer, doktorernas kontakt med patienter och även klinikens kontakt med andra kliniker och sjukhus. Det är en stor anledning till varför jag älskar att vara läkare”. Ann fortsätter att berätta för mig att också finns har mycket kontakt med till exempel apotek.

Ett annat viktigt område inom sjukvården är miljön och hur de arbetar för att förebygga förorening och medicinska utsläpp. Därför bestämmer för att gå vidare och intervjua Mathilda Manteus; Familjeläkarnas miljökämpe. Vi går ner för en himmelsblå trappa som leder oss ner till ett personalrum. Det står skålar med frukter på det vita, långa bordet i mitten av rummet. Jag tar en apelsin och skalar den. Citrusdoften fyller rummet. Jag frågar Mathilda vad de tänker om en hållbar utveckling här på kliniken. Hon svarar:

– Familjeläkarna i Saltsjöbaden påverkar miljön både positivt och negativt genom sin sjukvårdsutövning. Genom olika former av förebyggande sjukvård såsom FAR påverkas miljön positivt, läkemedelsförskrivning och transporter är det som ger störst negativ påverkan på miljön, vilket återspeglas i vårt system. Miljöledningssystemet som följer standardkraven enligt ISO14001:2105 styr verksamhetens miljöarbete och är vårt verktyg för att organisera, genomföra, följa upp och förbättra miljöarbetet.

Jag nickar och antecknar. Jag frågar sedan hur de ser att all personal når upp till kraven och vet sitt ansvar. Mathilda lägger håret bakom öronen och svarar:

Alla medarbetare ska känna till sitt ansvar, verksamhetens miljöpolicy och följa de rutiner de berörs av. Om rutinerna inte skulle överensstämma med hur arbetet borde utföras för att uppnå bästa möjliga säkerhet och effektivitet ansvarar varje medarbetare för att lämna en avvikelserapport med förslag på hur rutinerna kan förbättras eller justeras. Avvikelserapport ska också lämnas när de överenskomna rutinerna inte följs. 

Efter en händelserik tid fylld med lärdomar sitter jag i mitt rum och tänker tillbaka på veckan som har gått. Jag tänker på alla bebisar jag fick träffa på BBC. På Joel med de himmelsblåa ögonen. På Lembo med det söta leendet. Jag tänker på alla ansikten som lysts upp efter ett positivt besked från läkaren. På alla sorgsna blickar hos de som fått andra besked. Jag tänker på de nervösa föräldrarna som ängsligt frågat när det är deras barns tur. Framför allt så tänker jag på läkarna. Hur de inspirerade mig och fick mig att inse hur viktigt det är att hjälpa andra och att bry sig om sina medmänniskor. De är hjältar i sjukhusrockar. Jag kan inte låta bli att le.

Foto: Anna Amér

 

/Anna